Den här veckan har vi skrivit en text om en av byggnaderna i Jonsered. Jag valde att skriva om klostret: Vinkeln skall vara att artikeln skall kunna publiceras i en tidning som vänder sig åt akitektintresserade. Var så god och läs, du som är intresserad:
Klostret i JonseredEn vitsippeblommande vårdag får jag i uppdrag att göra en artikel om klostret Franciskusgården i Jonsered. Jag vill skapa en bild av själva byggnaden, men också de omgivningar den återfinns i. Omgivningarna liksom klostret är nämligen smått unika, de ligger ett par mil öster om Göteborg och tillhör Sveriges bäst bevarade industrimiljöer från tidigt 1800-tal.
Ålderdomshemmet fick nya hyresgästerJag har stämt träff med en man som har stort engagemang för bevarandet av Jonseredsmiljön, Kenneth Herpel. Vi möts och skakar hand i det så kallade ”Porthuset”, som ligger vid fabriksområdets entré. Som sig bör skrockar vi lite kort om vilken tur vi har med vädret, men artighetsfraserna är snart överstökade och vi påbörjar vår promenad mot klostret. Kenneth berättar, pekar och gestikulerar. Jag får veta att hela området är byggt i säregen byggstil, inspirerad från Skotland, då grundarna till området, William Gibson och Alexander Keiller, härstammade just därifrån. Gibson var ekonom och entreprenör och Kieller ingenjör, en lyckad kombination skulle det visa sig.
Efter några minuter står vi framför en idyllisk trädgård. Vi är framme vid klostret. Själva huvudbyggnaden är tre våningar hög och uppförd år 1899, ursprungligen använd som ålderdomshem. Ålderdomshemmet ritades av ingen mindre än Sven Wingquist, grundare till Svenska kullagerfabriken, SKF. Vid klostrets vänstra gavel finns en nyare men mycket väl anpassad tillbyggnad, Kapellet. Kapellet behövs då här sedan 1978 bor franciskanermunkar. De driver ett gäst- och vårdhem och tar emot hjälpsökande.
Huvudbyggnadens arkitekturRött tegel var det byggmaterial som användes genomgående till ålderdomshemmet, liksom till Jonsereds övriga byggnader. Utsmyckningar finns i form av friser och andra dekorer. De är gjorda i omväxlande rött och gult tegel och återfinns under taken, vid fönstren och längs gavlar och vinklar. Teglet är tillverkat i egen fabrik av lera hämtad ur den lokala ån, Säveån. Stenarna har specialstorlek, de är något mindre än samtida svenskt standartegel. Allt för att förstärka det skotska uttrycket i arkitekturen.
Utseendemässigt är den äldre delen av klostret ett symetriskt institutionsliknande hus i tre plan. De två nedre planen markeras av de stora ljusinsläppande fönstren, medan det tredje planet återfinns under det valmade röda plåttaket. Huset är indelat i tre delar sett från vänster till höger Den centrala tredjedelen av huskroppen har inte samma djup som gavlarnas delar. Att mittpartiet är något grundare gör att det finns plats för en pampig, vind- och regnskyddad entré under tak. En granittrappa med 9 trappsteg leder upp till entréplanet. Taket över entrén bildar i sin tur golv till andra våningens balkong som sträcker sig lika långt som mittpartiet är brett. Balkongen markeras tydlig med ett pelarräcke i vitt vilket smakfullt smälter in med husets fönster. Samtliga fönster är nämligen tredelade, spröjsade, och vitmålade. Två fönster skiljer sig dock från de övriga, de båda på var sida om entrédörren. De är rundade upptill. Detta för att följa de valvade tegelformationerna som återfinns i själva entrén. Hela entréområdet omges av gult tegel i stället för det annars röda. Detta gör entrén till blickpunkt. På plan tre, alltså på vinden, finns nästan osynligt den ”klaustrerade” (avskilda) delen av Franciskusgården. Där har bröderna sina privata celler.Framför huset leder en stensatt gång besökare mot entrén. Halvvägs tvingas gästerna dock välja att gå åt höger eller vänster då en blomsterprydd rondell och ett manshögt krucifix delar vägen. Krucifixet gör mig påmind om vilka som faktiskt bor här nu.
KapelletKenneth berättar livfullt vidare om Kapellet. Det blev tillbyggt vid huvudbyggnadens vänstra gavel år 1990 och har på arkitektoniskt sätt anpassats till den ursprungliga byggnaden. Här ritades en kvadratisk tillbyggnad i rött tegel med likadant frismönster i rött och gult som på ursprunget. Taket är rött, valmat och av plåt och möts centrerat i en spetsig tornformad kupol vilket ger krydda åt byggnationen. Tre gavlar av liksidiga väggar syns, den fjärde vetter in mot ordinarie huskroppen. På den sida som syns från vägen visar sig en välkomnande trappa och en entréport i ekträ. Gavel nummer två har ett blyinfattat rosettfönster med Johannes örn avbildad. Den bildar ett mäktigt ljusinsläpp. Gavel nummer tre rymmer den utbuktande absiden, alltså den del där altaret och krucifixet är beläget.
Entoniga röster hörs nu inifrån Kapellet. En av dagens sex bönestunder pågår. Jag och Kenneth smyger oss in i kapellet och slår oss ner i kyrkbänken. Vi får efter bönestunden en pratstund med ”broder Stefan” som berättar att hit är den som önskar alltid välkommen. Kanske för att få själslig ro eller mänsklig gemenskap. Stefan påminner faktiskt utseendemässigt om en tomte med sitt långa grå skägg. Han har enligt vad jag hört både motorcykel och knuttejacka. Hur det går ihop med hans och de fem andra munkarnas löften om fattigdom, celibat och lydnad frågar jag aldrig.
Det fanns en tydlig visionJonseredsområdet är betraktat som ett att landets kulturskatter och har av Riksantikvarieämbetet utsetts till ”kulturmiljö av riksintresse”. Byn kan liknas vid en tidig förlaga av den brittiska idén med ”trädgårdsstäder”. Här finner vi i en idyllisk oas med trädgårdar, skola, butik mitt i byn, före detta arbetarlängor, Sveriges första radhuslängor i form av tjänstemannabostäderna, ett kloster och fabriksområdet. Det märks att det funnits en plan och en tanke från början här, nämligen att alla som arbetade på fabriken skulle må bra och kunna fokusera på sitt arbete. Att skapa en by som Jonsered underlättade för alla parter. Hyra, ved, färskt vatten och annat som behövdes ordnades med gemensamma krafter och ingick som en del i helheten. En förbestämd summa drogs på lönen för dessa tjänster.
Vad Jonseredfabriken tillverkade? Jo, det fanns två ben.
Ben 1. Grova tyger, och allt de kunde användas till: segelduk, lakansväv, markisväv, brandslangar
Ben 2. Mekanik, såsom: träbearbetningsmaskiner, hyvlar, fräsar och så småningom Jonsereds välkända motorsågar.
I Jonsered finns mer som gör mig nyfiken. ”Nygården” till exempel. Varför byggdes de egyptiska, koniska, självstängande fönstren här och ingen annan stans? Och, fanns det en tanke med att bygga huset precis över den strömmande ån? Ingick det så att säga redan i projekteringen att hyresgästerna skulle kunna både meta och tömma pottan genom köksfönstret?
+av+IMG_3409.jpg)
.jpg)